Från Länsstyrelsens hemsida:
Kävlinge stationssamhälle
Bondbyn Kävlinge nåddes av Malmö-Billesholms Järnväg och Lund-Kävlinge Järnväg 1886 och fick således goda kommunikationer med både Malmö och Lund på en gång. Några år senare, 1893, öppnade Landskrona-Kävlinge Järnväg och 1896 inlöstes Malmö-Billesholms Järnväg av staten som en del i Västkustbanan Malmö-Göteborg. Kävlinge hade på några år blivit en betydande järnvägsknut vid en av de statliga stambanorna. Den gamla gästgivaregården ersattes av ett modernt järnvägshotell. Järnvägarna och Kävlingeån gav goda förutsättningar för industrialisering – järnvägarna för transporter, Kävlingeån flöt fram för sakta för att kunna utnyttjas som energikälla men dess vatten kunde användas för olika reningsprocesser. Intill ån anlades på kort tid ett sockerbruk, en skofabrik och en läderfabrik. Befolkningen ökade snabbt och Kävlinge blev en ort med stadsambitioner.

På 15 år hade befolkningen tredubblats och uppgick 1902 till 1 755 personer. Samma år blev Kävlinge municipalsamhälle, vilket innebar att reglerna för ordnings-, byggnads-, brand- och hälsoväsen skulle tillämpas. Särskilt området väster om stationen, mellan järnvägen och landsvägen, bebyggdes med bostäder och affärshus. På en liten höjd ovan det växande samhället byggdes 1898 en ny kyrka. Två nya järnvägar (till Sjöbo respektive Barsebäckshamn) tillkom 1906-07 och 1912 uppfördes ett nytt, stort skolhus. Vid denna tid började även området öster om stationen (”baksidan”) tas i anspråk. Här anlades ett andelsslakteri 1917 och 1925 byggdes ett badhus ritat av Erik Lallerstedt. Municipalsamhällets första stadsplan fastställdes 1905 och tio år senare antogs en ny plan, som upprättats av Malmös stadsingenjör Anders Nilsson. Denna plan tog större hänsyn till topografiska förhållanden och befintliga ägogränser. Kävlinge planerades i huvudsak för en sluten, stadsmässig bebyggelse dominerad av tvåvåningshus. Detta var en estetiskt, tekniskt och ekonomiskt medveten stadsplanering som drog upp riktlinjerna för den fortsatta samhällsutbyggnaden.

År 1946 uppgraderades Kävlinge ytterligare ett steg i den kommunala hierarkin och blev köping. Utbyggnadstakten fortsatte, framför allt med trevånings lamellhus och nya egnahemsområden. Det byggdes även en del villor och radhus. Trots de goda industrikonjunkturerna upphörde driften vid sockerbruket 1955. Året innan hade banorna till Barsebäckshamn och Sjöbo lagts ned. Tågtrafiken minskade generellt medan biltrafiken ökade för varje år. 1950 fanns det 253 000 registrerade personbilar i Sverige, ett antal som ökat med en miljon till 1960. Förändringarna var ändå modesta, om man får tro författaren och publicisten Ivar Harrie. I boken Hem till Skåne beskrev han 1961 sitt förhållande till Kävlinge (och alla andra stationssamhällen): ”Kävlinge centrum är nästan kusligt likt sig från mina pojkår. Det kan sägas nyktert och sakligt, minnena från ett stationssamhälle kan inte bli känslosamma. /…/ Gatorna är desamma, med fula, låga, billiga stenhus.” Sedan Harrie skrev sin reportagebok om Skåne har mycket förändrats. Inte minst synen på stationssamhällena och deras bebyggelse